  |
|
|
Loppusyksyn tervehdykset glossalaisille!
Vuosi alkaa olla paketissa, ja tahtoisinkin kiittää hallitusta ja aktiivijäseniämme suunnittelusta, osanotosta, toteutuksesta ja konteksteista. Helsingin Sanomiin ja muille foorumeille ulotettu tiedotus näyttää tuottaneen tulosta, sillä esitelmätapahtumiin on riittänyt osanottajia. Pienimuotoisemmat keskusteluillat ovat nekin saaneet yleisönsä. Keskustelutapaamisista on tullut myönteistä palautetta, lisäksi on ideoitu opinto- ja tutustumiskäyntejä esimerkiksi museoihin. Tapaamispaikkana Gustus & Vera on koettu tavallaan viihtyisäksi mutta toisaalta turhan kaikuvaksi. Ideoita kotoisesta ja edullisesta kohtaamispaikasta otetaan vastaan.
Hallituksen näkökulmasta tuntuu siltä, että tänä vuonna on saavutettu paljon - Tieteellisten Seurain Valtuuskunnan jäsenyys on avannut meille mahdollisuuden käyttää Tieteiden talon tiloja. Tapahtumien valmistelutasolla on voitu todeta, että jäsenyys tieteellisten seurojen kattojärjestössä on avannut ja tulee avaamaan uusia ovia rahoitukseen ja yhteistyöhön. Nämä uudet mahdollisuudet eivät ehkä vielä selkeästi näy Glossan rivijäsenille. Lähivuosina ne kuitenkin varmasti auttavat Glossaa rahoituksen haussa, tapahtumien suunnittelussa ja siitä tiedottamisessa.
Joitakin näkymiä Glossan tulevista suunnitelmista löytyy esimerkiksi toimintasuunnitelmasta, jonka yhdistyksen kokous hyväksyi vuodelle 2005. Jatkuva haaste on se, että järjestömme voimavarat ovat suhteellisen pienet ja maamme on melko suuri. Olisi tärkeää tarjota toimintaa eri alueilla – tai ainakin tukea eri alueilla toimivien tutkijoiden osallistumista keskiajan tutkimuksen ja opetuksen yhteistyöhön. Oulussa järjestettiin syyskuun lopussa seminaari, jossa kuultiin paikallisia asiantuntijoita. Keskusteltiin myös siitä, mitä annettavaa Glossalla voisi olla paikallisille keskiajan tutkijoille. Esiin nousi muun muassa ajatus, että olisi hyvä, mikäli voitaisiin tukea etäällä toisistaan asuvien tutkijoiden kuljetuksia konferensseihin ja seminaareihin. Ainakin osa yliopistoista antaa käyttöön pikkubusseja tai vastaavia autoja. Tähän ei välttämättä tarvita nimenomaan Glossan rahaa, mutta ehkä koordinointitukea.
Tätä kirjoittaessani mielessäni on tuoreena muutamakin keskustelu, joka koskee Bologna-prosessia ja tutkinnon uudistamishankkeita. Tuskin on mitään yleiskuvaa siitä, miten syksyn 2005 tutkintouudistus tulee vaikuttamaan keskiajan opetukseen ja tutkimukseen yliopistoissa.Hajahavainnot viittaavat kuitenkin siihen, että joillakin oppialoilla vanhemman ajan tutkimusta ollaan karsimassa opetusohjelmasta, kun tutkintorakenteita uudistetaan. Toisissa taas kehitellään uusia keskiajan opintojen kokonaisuuksia. Kokonaistilanne jää nähtäväksi.
Tällaisia mietelmiä tällä kertaa, älkää ujostelko lähestyä Glossan hallitusta kysymyksillänne ja ehdotuksillanne. Hallitus on päättänyt jatkossa tiedottaa kokouksistaan yhdistyksen listalle, jotta jäsenet pääsevät kuuntelemaan, keskustelemaan ja ideoimaan - mieluusti myös tarjoamaan auttavaa kättä tahi jalkaa.
Hälsningar till alla Glossa-medlemmar!
Det är snart jul och det är dags att tacka alla aktiva medlermmar för deras arbete, hjälp och synpunkter. Föreningen är nu medlem i Vetenskapliga samfundens delegation och det kan redan märkas att det har blivit enklare att organisera möten och föreläsningar nu när vi har fått använda läsesalar i Vetenskapernas hus.
Förhoppningsvis blir det också enklare att söka finansiering när föreningen så småningom börjar betraktas som en suverän vetenskaplig förening. Och finansiering skall behövas för seminariemöten, konferenser m.m. som kommer att organiseras. På mötet i Uleåborg diskuterades också att föreningen inte kan organisera seminarier hela tiden i varje stad, men då och då kunde föreningen stöda sådana medeltidsforskare och -studerande som har lång väg till de flesta vetenskapliga seminarier och konferenser.
Det kan vara bra att påminna våra medlemmar om att Bolognaprocessen går framåt. Vi får se hur den påverkar möjligheterna att studera medeltiden. Några institutioner verkar planera att minska möjligheterna till studier i äldre tidens historia, andra har planer att vidga de nuvarande ytterligare. Vi få väl se.
Hur som helst så hoppas jag att ni kommer att delta i våra evenemang. Kom gärna ihåg att styrelsen har bestämt att dess möten är öppna, ni är välkomna dit också.
Ystävällisin terveisin - Med vänlig hälsning
Anu Lahtinen
Glossa ry:n puheenjohtaja 2004
Ordförande för Glossa ry 2004
Intresset för studier i begravningsseder under antiken tycks gå i vågor. Under 1930-talet intresserade frågan närmast i den mån man kunde tänka sig att i förändringar i gravskicket spåra kristendomens inflytande (Nock 1932), medan man på 50- och 60-talen intresserade sig för individens personliga förhållande till det överjordiska (l'au de la) (Audin 1960; Cumont, Toynbee & Ward-Perkins 1956; Toynbee 1971; Turcan, de Visscher 1963). En generation senare är det dags att begrunda frågan på nytt, förhoppningsvis med en starkare föränkring i fakta och mindre spekulation (Pearce, Millet & Struck 2000). Frågan är igen aktuell bl.a. för att de arkeologiska utgrävningarna av tvenne romerska nekropoler från tidig kejsartid nyligen har publicerats, Isola Sacra (Baldessarre et al. 1990) och Via Triumphalis-området under Autoparco Vaticano (Steinby 2003). Som bäst håller en arbetsgrupp under ledning av docent Anne Helttula på med en ny edition av alla antika gravinskrifter på latin som upphittats på Isola Sacra.
Då Isola Sacra är mera bekant för författaren av dessa rader, skall jag i fortsättningen använda nekropolen där som exempel. Isola Sacra utgörs av det landområde som avgränsas av Tibern i söder och öster, i väster av Tyrrhenska havet, i norr av den arm av Tibern som kallas Fiumicino, och egentligen är den kanal Trajanus lät gräva för att motverka igenslammningen av hamnarna. Ön kallas "sacra" först under 500-talet av procopius, p.g.a. att den helige Hippolytos är begravd i en basilika därstädes. Tidigare kallades den Insula Portuensis. Då Claudius grundade sin nya storhamn norr om Ostia för att ta hand om de stora lastfartyg som kom med säd från Egypten och Afrika, byggdes naturligt nog samtidigt en väg som förenade hamnen med Ostia. Denna kallas på en gravinskrift från andra århundradet för "Via Flavia", vilket är det enda vittnesbörd vi har för vägens namn. de skriftliga källorna nämner knappast alls området, och inte vare sig vägen eller nekropolen.
Vid grävningen av ett schakt över vägen hittade man ett ass präglat av Galba, som dateras till 68-69 e.Kr. vilket ger en terminus post quem för vägen. De första gravarna började uppföras längs vägen redan under första århundradet, men den stora blomstringen infaller för under andra århundradet, då största delen av de nu synliga kammargravarna uppfördes. De första fynden på ön gjordes på 1600-talet, på 1800-talet gjordes utgrävningar i liten skala för att taga tillvara skulpturer och andra prydnadsföremål, men i stor skala grävde man ut området först på 1920-30-talen (Calza 1940).
Nekropolen visar en anmärkningsvärd variationsrikedom: bland monumentalgravarna särskiljer man små tombe a cassone (murad grav), recinto ("gravgård" i vars mur finns nischer för urnor), tombe a camera (kammargravar), upp till etthundra väster om vägen, och ett fyrtiotal öster om Via Flavia. Inom dessa kategorier finns dessutom stora variationer. Den största graven är också den yngsta, daterad till tetrarchernas tid, eller fjärde århundradet, en kammargrav med hypogeum och recinto som prytts av bl.a. en springbrunn. I allmänhet kan man säga att monumentalgravarna avspeglar en välbeställd medelklass, vilket också syns i det epigrafiska materialet. Bara några få tjänstemän finns bland de avlidna, och endast en eques.
Detta är emellertid inte hela sanningen: vid utgrävningar 1988-89 fann man över 650 gravar mellan och kring monumentalgravarna, kremeringar i urnor, inhumeringar i tegelsarkofager, under tegelpannor (tombe a cappuccina), i träkistor eller bara nedlagda i en grop i marken. Dessa hade inga gravvårdar som skulle ha bevarats till våra dagar. Då Tacitus talar om kremering som romanus mos när han berättar om Poppaeas begravning, skall man alltså inte ta detta alltför bokstavligt (Ann. XVI,6).
Nekropolen på Isola sacra visar också en tydlig utveckling under de sekler den var i bruk. Kammargravarna byggdes i huvudsak väster om vägen, först i anslutning till vägen, i en senare fas i en andra rad bakom den som låg närmare vägen, och i en tredje fas byggdes nya gravar mellan de gamla, och gamla gravar återanvändes. På grund av närheten till stranddynerna höjdes markytan kontinuerligt med mycket stor hastighet. Detta ser man tydligast i grav nr 97, där man har öppnat en ny dörr i väggen, ca 2 meter över den ursprunglia marknivån. Marknivåns snabba stigning förklarar också hur det kommer sig att de vanliga inhumationerna är utförda totalt utan hänsyn till tidigare begravningar. Under det fjärde århundradet kom nekropolen småningom ur bruk, och täcktes till slut av en fem meter hög sanddyn.
Litteratur i urval:
Audin, A. 1960: "Inhumation et incinération". Latomus XIX. pp. 312-322, 516-532.
Baldassarre, I. et al. 1990: "Sepolture e riti nella necropolis di Isola sacra". Boll.Arch 5-6. Roma. pp. 49-113.
- 1996: "Necropoli di Porto, Isola Sacra". Itinerari dei musei, gallerie, scavi e monumenti d'Italia. N. 38, Nuova serie. Roma.
Calza, G. 1940: La necropoli del Porto nell'Isola Sacra. Roma.
Cumont, F.: "Notes complémentaires. I. - Inhumation et incineration". Lux Perpetua.
Hesberg, H., Zanker, P. (edd.) 1987: Römische Gräberstrassen. Selbstdarstellung-Status-Standard. München.
Meiggs, R. 1973 (2): Roman Ostia. Oxford.
Nock, A. D. 1932: "Cremation and burial in the Roman Empire". HarvTheolR 25. pp. 321-359.
Pearce, J. et al. 2000: Burial, Society and Context in the Roman World. Oxford.
Steinby, E. M. 2003: "La necropolis della Via Triumphalis, il tratto sotto l'Autoparco Vaticano". MEMORIE XVII: Quasar.
Thylander, H. 1952: "Inscriptions du Port d'Ostie". AIRRS 8, IV: 1-2. Lund.
Toynbee, J. M. C. 1971: Death and Burial in the Roman World. London.
Vaquerizo, D. (ed.) 2001: Espacio y usos funerarios en el occidente romano: actas del congreso internacional celebrado en la facultad de Filosofia y Letras de la Universidad de Córdoba.
Tryggve Gestrin
Villa Lante och Finlands Institut i Rom, som i år firat sitt 50:e verksamhetsår, ligger på gångavstånd från Vatikanen och dess förträffliga bibliotek, som ofta kommer forskarna till gagn. Här går man i stora fotspår: få är de kännare av antiken som inte i något skede av sin bana vistats vid Villa Lante, och idag kan man i allt högre grad säga det samma om den yngre generationen finska medeltidsforskare. Men plats finns även för dem, vars ämne varken är direkt medeltida eller antikt: historiograferna. Tack vare ett stipendium av Villa Lantes Vänner r.f. för två månaders forskning i Rom, kunde även jag styra min färd mot såväl de medelida som de moderna forskningskällornas kosmopol.
Vatikanbiblioteket ligger inne på miniatyrstatens område, så man måste ha en särskild rekommendation av institutet samt ett giltigt pass för att försäkra sig om att bli insläppt här. Med en lista på de centralaste verken för samt titeln på sin forskning kan en doktorand även slutligen erhålla ett bibliotekskort, som berättigar till 20 besök. Man skall alltså inte gå dit i onödan, utan gärna veta vad det är man letar efter. I biblioteket finns även en hel del Birgittalitteratur, såväl italiensk som utländsk, t.ex. brittisk forskning, som inte alltid står att finna hemma i norr, så bibliotekets skatter lämpar sig mer än väl även för den historiografiskt inriktade. Man måste dock se upp med bibliotekets stränga regler och bibliotekarierna som nitiskt övervakar dem: särskilda förhållningsregler (på italienska) bör noggrannt studeras innan det första besöket, så undviker man onödigt trubbel. I den påvliga läsesalen "Leonia" kan man beställa fram böcker mellan klockan 9 och 12 på förmiddagen, så det lönar sig att vara ute i god tid (man får högst beställa in fem böcker per dag, men mer hinner man knappast med). I salen och i handbibilioteket hänger långa rader av påve- och kardinalporträtt, som ingjuter en i en viss kafkaesk stämning. Det lilla kafét, som man når genom att gå tvärs över gården, är däremot gemytligt med vänlig personal, så hit kan man rymma ibland ifall man känner sig beklämd. Här kan man dessutom bonga ett antal finska kolleger ibland!
Men dagarna innebär inte bara stel forskning, utan kvällar och veckoslut kan även varvas med monument och museer, som ju kännetecknar Rom med omgivning. I området vid Via Appia finns inte endast antika lämningar, utan här ligger även många berömda kyrkor, eftersom medeltidens pilgrimsstråt utanför murarna drog förbi dem. Även Heliga Birgitta har gått här på sin dagliga vandring (till fots!!) till de sju medeltida pilgrimskyrkorna, som ligger på avsevärt avstånd från varandra. Närmare Trastevere och Gianicolo, där Rominsitutet är beläget, ligger däremot Casa di Santa Brigida. Hit vallfärdade nordborna på medeltiden och traditionen fortgår stark i denna dag som är – kanske mer än någonsin tack vare Birgittas aktualitet under de senaste trettio åren (jubileerna 1973, 1991 och 2003).
De finska forskare, som just nu var förlagda vid institutet, organiserade även en utfärd till ett annat av Lante-släktens gods, dvs. Villa Lante i Viterbo, beläget norr om Rom. Här började landskapet redan te sig toskanskt, med böljande kullar och odlingar. Viterbos lilla medeltida centrum vittnar om att stadens storhetstid definitivt var slut på 1500-talet, varför så mycket av det medeltida finns kvar än idag. Villa Lante tillhörde ursprungligen påvarna under medeltiden och de första uppgifterna om en begynnande anläggning av en park härrör sig från 1400-talet. Speciellt under 1600-talet byggdes parken ut till en fantastisk, med otaliga springbrunnar försedd, helhet. Här var det skönt att vandra en lördagseftermiddag i stillheten, långt borta från Roms trafik och puls. Att varva sin forskning genom att iaktta sin omgivning även utanför biblioteksväggarna är de mest suggestiva upplevelser man kan tänka sig, det är uppenbart en enorm fördel med denna typ av intensiv forskningsresa. – Det lägger sina spår, kan man konstatera lika klart som så många forskare före en.
Eva Ahl
Glossa ry:n ja Oulun yliopiston historian laitos järjestivät yhteistyössä yleisölle avoimen keskiajan tutkijoiden kokoontumisen. Valoa keskiaikaan -seminaari oli ensimmäinen kontakti Oulun ja Glossan välillä. Seminaarin alussa Glossan puheenjohtaja Anu Lahtinen esitteli oululaisille Glossan toimintaa sekä Mirator Internet-julkaisua.
Seminaariin kuului neljä alustusta, joiden aiheet liikkuivat varhaiskeskiajasta keskiajan, erityisesti Pohjois-Suomen, arkeologiaan. Árpád Kovács piti ensimmäisen alustuksen tulevan aate- ja oppihistorian väitöskirjansa yhdestä osa-alueesta, Isidorus Sevillalaisesta. Alustus keskittyi Isidoruksen astronomisiin havaintoihin. Kovácsin esityksessä tuli esiin varhaiskeskiajan tieteellisen toiminnan aktiivisuus ja tarkkuus. Perinteisen käsityksen mukaan varhaiskeskiaika Iberiassa kuten muuallakin Euroopassa oli erityisen ”pimeää” ja taantunutta aikaa. Tämä käsitys tullee muuttumaan lisätutkimusten myötä.
Janne Kankaala jatkoi seminaaria esitelmöimällä sydänkeskiajan filosofiasta. Esitelmä toi uutta tietoa esimerkkien kautta sydänkeskiajan filosofisista suuntauksista. Kankaalan alustus keskittyi ”jakamattomuuden ongelmaan”, jota 1200- ja 1300- luvuilla ratkottiin yleisesti ajan valtafilosofiana pidetyn aristotelismin oppien vastaisesti. Kristillisen teologian ja ajattelun kannalta oli ongelmallista, että voitiin olettaa kappaleiden olevan loputtomasti jaettavissa. Keskiajan uskalikot ajattelijat kuitenkin pohtivat tätä mahdollisuutta toisten vastustaessa koko ajatusta rienauksena. Esitelmä kiteytyi ajatukseen sydänkeskiajan filosofisen kentän moninaisuudesta, mikä poikkeaa yleisesti vallalla olevasta käsityksestä.
Mari Isoaho esitelmöi tekemästään tutkimuksesta väitöskirja-aiheensa Aleksanteri Nevskin parissa. Hän lähestyi aihetta henkilökohtaiselta kannalta kertoen kuinka Aleksanteri Nevski on johdattanut hänet keskiajan Venäjän tutkimukseen.
Historian laitoksen yleisen historian amanuenssi Markku Mäkivuoti piti seminaarin viimeisen alustuksen historiallisen ajan arkeologiasta. Esitelmä toi seminaariin positiivista poikkitieteellisyyttä. Alustus johdatti kuulijat erityisesti Pohjois-Suomessa tehdyn historiallisen ajan ja kaupunkiarkeologian pariin nostaen esiin tärkeimpiä kaivauskohteita Oulun kaupungista ja lähiympäristöstä.
Seminaarin päätti kierros arkeologian laitoksen kokoelmahuoneen näyttelyssä, jossa oli esillä myös paljon keskiaikaista esineistöä kaivauksilta.
Inka Moilanen
Markus Hiekkanen kan tidvis väcka debatt och röra om i det vetenskapliga samfundet, likaså under det senaste året med den populariserande, på finska utgivna boken, om de medeltida stenkyrkorna i Finland, som utkom hösten 2003. Man kunde nästan enbart fokusera på de synvinklar som framträtt i debatten kring avhandlingen under de senaste tio åren, för att få en god bild av synen på våra medeltidskyrkor inom forskningseliten (jmfr. Lilius och Hiekkanen samt Ringbom och Immonen i Tieteessä tapahtuu 1-4/2004, för övriga recensioner se t.ex. Haggrén i SKAS 1/2004 och Pirinen i HTF 1/2004.). Boken baserar sig nämligen på Hiekkanens doktors-avhandling från år 1994, men innehåller även nytt material, tack vare hans fortsatta forskning inom såväl konsthistoria som arkeologi.
Å förlagets del kan boken ses som en uppdatering av det tidigare verket Keskiajan kivikirkot från 1979, med fotografier av Esa Santakari och texter av Irma Savolainen. Verket presenterade närmast kyrkorna som konst och arkitektur med knappa texter och rikligt med svartvitt bildmaterial insamlat ur konstnärlig synvinkel. Det var alltså synnerligen aktuellt med en ny version av temat, varför böckerna till sin bas är uppbyggda på samma sätt med inledning och därefter fallstudier av själva kyrkorna. Den här typen av kontextualisering är mycket efterlängtad, särskilt angående populariseringen av forskningsresultat som behandlar medeltiden i Finland. Just beaktande popularisering av forskning för den breda allmänheten är det väsentligt att Hiekkanens forskning har fått en finskspråkig och lättläst form samtidigt som Otava denna gång inriktat sig från konst allt mer mot vetenskaplig presentation. Presentationen i sig fortsätter den byggnadshistoriska och medeltids-arkeologiska tradition i Finland, som är ett drygt decennium gammal och intresserad av helhetsbilden av byggnaderna.
I introduktionsdelen av boken presenterar Hiekkanen bakgrunden till kyrkobygget i korthet, men tar ej i lika hög grad ställning till fyndtomhetsdebatten (1100-talet) här, liksom han gjort exempelvis i tidskriften META under 1990-talet, utan förlitar sig kort och koncist på allmänt antagna teorier om kristendomens ankomst och bebyg-gelsens utbredning i södra Finland. Det är inte heller väsentligt att desto mera behandla frågorna här i förhållande till bokens för populärt bruk formade innehåll.
Det är speciellt intressant att Hiekkanen, temat till trots, även ger oss en kort inblick i vad man känner till om medeltida träkyrkor. Det är även ytterst tacksamt att Hiekkanen också mer ingående beskriver tegelslagning och annat arbete som hörde ihop med själva byggandet av kyrkorna. Verket kan därför exempelvis lämpa sig väl för studeranden, som vill få en allmän inblick på olika aspekter av såväl finskt medeltida kyrkobygge som fromhetsliv i.o.m. att medeltidskyrkliga ritualer även tas upp i sin kontext. Kanske boken även borde utkomma som pocket, för att man lättare kunde bära den med sig då man reser runt som kyrkobongare?
Allmänt taget fungerar boken även utmärkt som uppslagsbok tack vare sitt index, som både är tematiskt enligt sakord och enligt personhistoriska fakta. I bilagan med kyrkornas skyddshelgon är Hiekkanen även saklig - endast de säkra beskyddarna omnämns. Här skulle det dock vara intressant att få veta mera om den traditionen i sig, t.ex. på basen av folklore och andra dylika, senare källor - kanske betydelsen av att en kyrka även under senare tider får helgon till beskyddargestalter är ett i sig intressant fenomen? Men detta faller dock klart utanför rden vetenskapliga ramen för boken överlag. En annan aspekt som kanske skulle vara intressant på sina ställen, är en syntes om vad vi känner till om donatorer resp. donationer.
I den avslutande fallstudiedelen tas en del kyrkor upp och ibland har Hiekkanen lagt in en bild av kyrkans grundplan. Grundpalnerna för en del kyrkor fanns inte med, vilket var synd i de fall där grundplanen skulle vara avvikande och därför intressant att se, t.ex. angående birgittinerkyrkan i Nådendal m.fl.
En viss mån av diskussion av den stil som Leena Valkeapää fört i sin doktors-avhandling samt i olika artiklar kring kyrkornas betydelse som historiska monument respektive rum för religiös verksamhet, kunde kanske ha varit ännu en tilläggsaspekt att ta i betraktande. Men precis som Pirinen konstaterat i HTF, så kan inte alla aspekter tas med i ett enda verk - hon avsåg t.ex. barockinteriörerna. Branden, som förstörde kyrkan i Tyrvää, lyfts t.ex. dock fram vid olika tillfälllen, vilket kan ses som ett intressant ställningstagande för kyrkornas bevarande. Det viktiga är just att boken förmedlar just essensen av Hiekkanens forskning i en populär form samtidigt som den representerar bilden av kyrkorna i förnyad tappning: hur värdefulla våra medeltida stenkyrkor är och att de uppmuntrar till än mer fördjupad forskning.
Referenser:
HTF 1/2004. Red. Lars-Folke Landgrén. Helsingfors.
SKAS 1/2004. Red. Georg Haggrén. Åbo.
Tieteessä tapahtuu 1-4/2004. Red. Jan Rydman. Helsingfors.
Eva Ahl
http://www.cc.jyu.fi/mirator/Millar-Heggie.pdf
Bonnie Millar-Heggie, The Performance of Masculinity and Femininity: Gender Transgression in The Sowdone of Babylone. (in English - englanniksi - på engelska) summary.
http://www.cc.jyu.fi/mirator/kirkkokuri.pdf
Jussi Hanska & Kirsi Salonen, Kirkko, kuri ja koulutus: Hengellisen
säädyn moraalihistoriaa myöhäiskeskiajalla. Arv. Maarit Pösö. (suomeksi - på finska - in Finnish)
http://www.cc.jyu.fi/mirator/pyovelit.pdf
Hannele Klemettilä, Keskiajan pyövelit. Arv. Raisa Maria Toivo.
(suomeksi - på finska - in Finnish)
