  |
|
|
Viimeksimainitun konferenssin esitelmissä keskiaikaiset kriisi- ja epidemiatapaukset tuntuivat linkittyvän hyvinkin kiinteästi nykypäivän ajankohtaisiin luonnonkatastrofeihin. Tutkija Fiona Watson totesikin, että keskiajan tutkijoiden olisi hyvä koettaa tuoda tutkimustaan mahdollisimman paljon myöhempienkin aikojen tutkijoiden tietoon.
Tämä koskee tietysti myös laajempaa yleisöä. Viime aikoina tiedotusvälineissä - jopa yliopistoviestinnässä - on tullut vastaan väittämiä keskiaikana raivonneista noitavainoista ja keskiaikaisen ihmistajunnan pimeydestä. Kun Glossa ry. lanseerasi pari vuotta sitten "Valoisa keskiaika" -kunniamaininnan, hallitus harkitsi myös "Pimeä keskiaika" -mainintaa myönnettäväksi taholle, joka on erityisesti tuonut esiin mielikuvia keskiajan synkkyydestä ja takapajuisuudesta. Idea kuitenkin haudattiin osittain siksi, että sen epäiltiin vain uusintavan pimeyden mielikuvia.
Kun nämä pimeyden mielikuvat kuitenkin tuntuvat uusintuvan ihan omia aikojaan, nousi Glossa ry:n keskustelulistalla (glossa-list@helsinki.fi) uudelleen esiin ajatus "kunniamaininnasta" nimeltä Laterna Obscura. Kenties jonkinlaiseen humoristiseen tempaukseen voisi turvautuakin, mikäli keskiaikaisten noitarovioiden valot jälleen alkavat kovati hehkua kelmeää hohdettaan.
Mutta ei tässä nyt syytä ylenpalttiseen synkistelyynkään. Onhan meillä paljon hyvää tutkimusta, julkaisutyötä ja opetusta - ja ilahduttavathan sellaisetkin tahot kuin vaikkapa Veritas, joka juhli 100-vuotissynttäreitään pystyttämällä Turkuun dominikaanimuistomerkin ja julkaisemalla historiateoksen dominikaanien historiasta Turussa.
Parhain terveisin
Under hösten har medeltidens vänner haft möjligheter att delat i olika möten, seminarier och konferenser. Det är också trevligt att medeltiden har nämnts i positiva ordalag tex. när Veritas firade sitt hundraårsjubileum förra vecka genom att avtäcka ett monument som beskriver dominikanernas inflytande i Finland. Å andra sidan så har också "den mörka och psykopatiska medeltiden med sina häxförföljelser" dykt upp i olika sammanhang, även i universiteten. I diskussion på glossa-list@helsinki.fi föreslog man att ett "hedersomnämndande" Laterna Obscura kunde introduceras för att användas i sådana tillfällen. Något att tänka på, även om man inte rentav ville sätta den mörka medeltidens vänner på brinnande bål.
Med vänliga hälsningar,
Anu Lahtinen
100-vuotisjuhlavuottaan viettävä vakuutusryhmä Veritas, jonka pääkonttori sijaitsee entisen dominikaanikonventin paikalla, pystytti lokakuussa entisen konventin paikalle dominikaanimuistomerkin.
Muistomerkissä on messinkinen luostarin portti, joka kehystää pronssisia munkkihahmoja. Munkit ovat suunnanneet katseensa kohti Turun tuomiokirkkoa. Mustaan diabaasiin on kaiverrettu Pyhän Olavin sääntökunnan sinetti ja arkeologisten kaivausten pohjalta laadittu konventin pohjapiirros.
Samana päivänä julkaistiin myös Turun dominikaanimunkkeja käsittelevä kirja Veritas – Totuus! Teoksen on kirjoittanut valtionarkeologi C. J. Gardberg. Kirja kertoo dominikaaneista ja heidän merkityksestään Suomen historiassa.
Lisätietoja os. http://www.veritas.fi/dominikaanit/
Så som säkert många av oss har insett, har Nordamerikanska universitet mycket imponerande resurser till sitt förfogande: bibliotekssamlingar, elektroniska resurser, och, inte att glömma, strålande forskning. Universitet med medeltidsforskning verkar vara måna om att prenumerera på publikationer, databaser och köpa böcker inom området. Biblioteken är inte de enda som gynnas av de enorma resurserna. Professorerna har möjlighet, och uppmuntras till, att utveckla specialiserade kurser och seminarier. Även om endast ett fåtal studeranden visar intresse, och oftast lär de vara mycket populära, dras kursen, ifall att professorn så vill.
Under april månad hade jag möjligheten att vistas i Philadelphia vid University of Pennsylvania som visiting scholar och se lite av allt detta med egna ögon. Det skulle ha varit direkt dumt att inte tacka ja till en sådan möjlighet! Alltså packade jag efter Påsken min bärbara dator i sin väska och steg på ett flygplan för att utnyttja ”Penns” bibliotek och lyssna på föreläsningar av t.ex. professorerna Edward Peters (historia) och Ann Matter (religionsvetenskap). Redan innan jag åkte iväg roade jag mig med att söka i universitetsbibliotekets nätkatalog och göra listor på böcker och artiklar jag ville läsa, kopiera och ögna igenom. De långa listorna visade sig enbart vara en början. När jag väl kom åt bokhyllorna, rad på rad, våning efter våning, hittade jag mer än jag hade räknat med. Som exempel kunde jag under en dag leta reda på nästan all litteratur till min Pro Gradu, och det som inte fanns vid Penn, kunde de trevliga bibliotekarierna lätt ha beställt det mesta åt mig från fyra andra Ivy League universitet. Gratis för de egna studerandena. Inte illa.
I och med vänliga inbjudan och passligt placerade handledare, släktingar och vänner, hade jag möjlighet att förutom University of Pennsylvania besöka även många andra universitet, så som Yale i New Haven, Princeton, University of Toronto (med the Pontifical Institute for Medieval Studies) Loyola College i Baltimore, University of Victoria i Victoria, i Kanada, och Notre Dame i South Bend, samt campus vid Johns Hopkins i Baltimore och Columbia i New York. Innan besöken sökte jag igenom bibliotekskataloger, och efter de flesta besök var min väska mycket tyngre, och lediga minnet i datorn krympte dag för dag. Skilda bibliotek, så som Library of Congress i Washington DC och Newberry Library i Chicago stod även på min lista, inte minst för att jag där kunde hitta källor till min forskning. Som en intressant detalj kan jag nämna att på Library of Congress har de en forsknings rådgivare tillgänglig för konsultering då man får sitt bibliotekskort. Denna rådgivare har som sin uppgift att hjälpa nya besökare att komma effektivt igång vid världens största bibliotek. Och det kan ju behövas, särskilt om man endast har ett par dagar på sej och reser enda från Finland!
De professorer som jag kontaktade var alla ytterst vänliga, och villiga att träffas och diskutera medeltidsstudier, universitetsutbildning på bägge sidor atlanten och min forskning. Jag var i början lite nervös över att skriva till en främmande person endast utgående från att jag läst en artikel eller att det på universitetets hemsida stod att de intresserar sig för liknande ämnen som jag, men jag hade inte behövt vara orolig. Genom att ta mod till mig och genom professorerna vid Penn fick jag kontakter och introduktioner, och även inbjudan att besöka eller komma på lunch. Yale Universitys medieval lunch var speciellt imponerande, då alla som hör till institutet för medeltidsforskning från olika ämnen samlas regelbundet för att äta lunch tillsammans (på institutets bekostnad!) och för att lyssna på ett föredrag. Förutom professorer fick jag träffa graduate students inom medeltidsforskning eller medeltidshistoria vid universiteten, alltså studeranden som jobbar för en MA eller PhD. Det är alltid givande att utbyta tankar om sitt ämne och sin utbildning med andra i ungefär samma stadium av studierna, och detta var inget undantag under min resa i Nordamerika. Vid konferensen i medeltidsstudier vid Western Michigan University, Kalamazoo, var vi flera som forskar i medeltida äktenskap, vilket blev mycket givande i diskussion och nätverk. Till vår stora glädje fick en doktorand från University of North Carolina, Chapel Hill, igenom förslaget till en session vid nästa års konferens just om äktenskap! Innan vi reste från Kalamazoo hade minst två av oss redan ett utkast till abstrakt för nästa års konferens på papper, eller i sin bärbara dator, som vi kunde diskutera under den sista kaffepausen. Länge leve networking!
Från min akademiska rundvandring i Nordamerika har jag många trevliga minnen från diskussioner med intressanta och kunniga professorer, varav många möten kan jämföras med effektiv handledning, och graduate students, som även de kunde många handledningens ädla konst. Konkret har jag två mappar med kopior av artiklar, kapitel och litteraturlistor, en liten hög med böcker[1] och minst tre kopieringskort i plånboken, och flera biblioteks-IDn till på köpet. I datorväskan har jag en CD med hastigt skrivna anteckningar och utarbetningar av idéer och utkast till papers, abstrakt och avhandlingskapitel. Det värdefullaste är dock upplevelsen i sig själv, att få uppleva, om än så ytligt, en annan kultur och värld, akademiskt och utanför universiteten och biblioteken. Detta, samt vissheten om att jag har kalendern full av e-postadresser jag kan skriva till för råd, åsikter och tipps är guld värt.
Del 2: Latin bootcamp – ”Do not fear the Latin!”
I och med att jag blivit inbjuden till University of Pennsylvania under våren 2005, och alltså skulle vistas i Nordamerika en tid redan på grund av det, och hade möjligheten att finansiera det, kom jag på tanken att ansöka till en av de sommarkurser i medeltidslatin som erbjuds i Nordamerika. Jag sökte till kurserna Intensive Latin Review och Medieval Latin vid University of Notre Dame, South Bend, Indiana. Kurserna undervisades av Dr. Frank Mantello från Catholic University of America, Washington DC. Det kändes nog lite spännande at kasta sig an ett främmande språk på engelska, som jag aldrig studerat på (ännu mindre läst ett språk)!
Hör och häpna: jag blev antagen! Alltså reste jag till lilla South Bend i nordligaste Indiana för att under 7 veckor intensivt ägna mig åt det latinska språket. Man kan ju inte studera det för mycket som medeltidsforskare, och efter att ha läst andra biämne i latin kände jag mig fortfarande rätt osäker med språket, det medger jag gärna. Efter första veckan kom vi till slutsatsen med några av mina kamrater, en nunna som är professor i liturgi i San Francisco och doktorander från Tulane University (New Orleans[2] och University of Utah (Salt Lake City), att kursen är den mest krävande vi någonsin försökt oss på. I princip är kursen ett halvt läsårs latinstudier inklämda i 7 veckor. Bootcamp indeed!
Dr. Mantello, en av de största pedagogiska förmågorna jag upplevt, har noggrant funderat ut vad det är som doktorander saknar då det gäller medeltidslatin, och ser till att även vi inser dessa svagheter, arbetar med dem och blir klart bättre. Förutom den konkreta utbildningen fick vi lära oss strategier för att fortsätta att förbättra oss på egen hand även i framtiden. Jag insåg inte hela nyttan med kursen fören nu efter några månader då latinet och upplevelsen sjunkit in i lugn och ro.
I kursen ingick en hel rad prov i grammatik och översättningar som skulle klaras av och lämnas in i rask takt. Proven skulle man komma igenom med 95 % eller 85 %, och översättningarna måste man få B- för, minst. Däremot fick man ta om grammatiken och göra om översättningarna, något som flera av mina studiekamrater var förvånade över. Jag blev djupt chockad och mycket glad över att jag klarade av översättningsövningarna på första gången! I och med att vi lämnade in minst en översättning per vecka kunde man konkret se hur man förbättrades och lärde sig hantera texterna, och framför allt översättningsprocessen och -tekniken. Dr. Mantello ordnade även frivilliga översättningsövningar där vi översatte ”på stående fot” en text vi aldrig för sett. Denna del av kursen var mycket nyttig för att lära sig ta sig an en text, särskilt då i de flesta universiteten i USA med medeltidsstudier, eller medeltidshistoria, måste man klara av s.k. ”on sight latin translation exam”. Sluttenten gick ut på att översätta på måfå valda stycken ur texter vi redan arbetat med under kursen samt en text vi aldrig sett förut. Inga ordböcker, naturligtvis.
Vid sidan om latinet hade Dr. Mantello förberett övningar (instrumentum studiorum) som skulle bekanta oss med resurser för medeltidsstudier. Vi fick bland annat till uppgift att slå upp citat ur Vulgatan med hjälp av konkordanser, ta reda på kyrkofäder, traska igenom Monumenta Germaniae Historica, öva på olika sätt att ange datum under medeltiden och leta reda på ortnamn utgående från diffusa latinska versioner. Vi fick höra hur vår lärare kommit på idén med dessa övningar för att undvika det som han upplevt i tiderna i Oxford: "Run along to the Bodleian and see what you can find!" Där hade han, enligt sina egna ord, slösat bort veckor och månader för att ta miste om, rådda med, och till sist själv upptäcka sådant som han upplevde lätt skulle ha kunnat införas i undervisningen. Sanningen lär ju vara att det är lättare att simma över Kanalen om någon först lär en att simma, som vi kollektivt konstaterade. En del av det vi gjorde hade jag fått lära mig, eller själv råkat snubbla över, men även i dessa fall kunde jag lära mig nya och arbetsekonomiska sätt att handskas med olika källmaterial, editioner och hjälpmedel, inte för att glömma latinet i sig själv!
Utöver latin såg jag inte värst mycket av South Bend eller Indiana. En dag tog vi ledigt för att bekanta oss med Amish kulturen, och en annan för att se lite på omnejden (och gå på mässa!), och pausserna gjorde oss en hel del nytta. Då kursen kallas för ”latin bootcamp” är det just det det är: en intensiv, allt annat uteslutande träning i ett ämne: latinska språket. Efter första veckan började vi drömma om latin, på latin och för latin. Våra vitsar blev latincentrerade, och mornar då vi sov sent, typ 9, eller upphörde med latinet redan före 8 på kvällen, kändes dekadent lyxiga. Luncher på över en timme var stulna belöningar, och en kväll på en krog fick en helt ny betydelse. Gruppen sammansvetsades, som i en amerikansk ”military bootcamp” film, av vårt hat, fascination och vår kärlek för latinet och av vår rädsla, uppskattning och respekt för läraren som ledde och tvingade oss igenom tiotals sidor av Hieronymus, Beda och Thomas Beckets död. Men precis som i filmerna såg vår lärare, vår general, till att vi lärde oss hur vi skulle överleva i fältet, i latinets fantastiska värld. Vi tacklade ”the ablative of respect” och ”the dative of disadvantage” med allt större lätthet, (inte att glömma vår fiende ”the dative of who the f**k cares” som försökte klämma sig in i våra övningar), och den dagen då man inte ens aktivt tänkte på att man översatte en ablativ kändes som en stor triumf! Huruvida jag idag skulle klara det vet jag inte, men en dag i augusti, i South Bend, Indiana, i ett bibliotek med en 12 våningar hög mosaik av Jesus som förkunnar att Notre Dames ”Fightin’ Irish” fotbollsteam har gjort touchdown, klarade även jag att med glans översätta dessa texter.
Latin bootcamp var en oförglömlig upplevelse. Jag rekommenderar den varmt.
Marita von Weissenberg, Åbo Akademi.
1. “20% off for Conference Participants” från bokförlag på konferensen I Kalamazoo och “Special Shipping rate on academic books for scholars, brought to you by the US Postal service”!
2. Han överlevde stormen och dess konsekvenser. Tulane University evakuerades i sin helhet till Houston, Texas, fick jag höra.
Vaikka maamme Rooman-instituutti on profiloitunut perinteisesti niin Suomessa kuin ulkomailla – ja erityisesti täällä Ikuisessa kaupungissa – korkeatasoista antiikintutkimusta harjoittavaksi, tarjoaa kaupunki mitä mainioimmat edellytykset myös keskiajan tutkimukseen. Toki on myös antiikin tunteminen yleissivistystä syvemmällä tasolla keskiajan Euroopan tutkijalle välttämätöntä (mikä toki pätee nähdäkseni myös antiikintutkijaan keskiajan osalta), ja Rooma luonnollisesti tarjoaa oivallisia tilaisuuksia tämän tuntemuksen syventämiseen. Huolimatta barokin ja modernimpien mullistusten kaupunkia leimaavasta luonteesta on Roomasta yhä löydettävissä sekä konkreettisesti keskiaikaisia että erityisesti kerroksellisuudessaan keskiaikaisen henkisiä rakennuksia ja kortteleita. Keskiaikaisen Rooman löytäminen vaatii kenties aavistuksen verran enemmän harrastuneisuutta kuin muunlaisten monumenttien paikallistaminen, mutta kokemus voi olla sitäkin antoisampi. Keskiajantutkijan silmään ovat monet esiin kaivetut antiikin monumenttien rauniot kuolleita ja alastomia verrattuna muutamiin myöhempien, yhä käytössä olevien rakennusten osina säilyviin rakenteisiin. Näiden äärellä voi pohtia Rooman valtakunnan muutoksen ja keskiajan arvoituksia, sekä esimerkiksi keskiajan roolia meidän ja antiikin välissä, ei ainoastaan välittävänä vaan menneisyyden kuvaa kenties peruuttamattomasti muovaavana ajanjaksona.
Johtuen Rooman keskeisyydestä eurooppalaisten tavalle hahmottaa menneisyyttään, on kaupungissa useimmilla maanosamme valtioilla ollut jo pitkään omat tieteelliset instituutit monissa tapauksissa merkittävine kirjastoineen. Tutkimuskirjastojen määrä ja varannot tarkoittavat, että vanhemman länsimaisen historian parissa askarteleva harvemmin törmää kohtaa kotimaasta tuttuun läpikäytävän aineiston rajautumiseen saatavuusperustein – mikä onkin omiaan asettamaan haasteita tutkijalle, jolla kaikkien kuolevaisten tavoin on vain rajallisesti aikaa käytettävissään. Loputtomien avohyllyjen ja viimeistään esimerkiksi Ecole Françaisen jokaviikkoisten uutuuskirjojen asetelmien edessä voi voipunut tutkija olla taipuvainen toteamaan todeksi raamatullisen viisauden paljon kirjojen tekemisen loppumattomuudesta (Saarn. 12:12). Usein, ehkäpä viimeistään lounaan ja kahvin jälkeen jaksaa taas iloita suurten valikoimien suomasta mahdollisuudesta paikallistaa marginaalistakin kirjallisuutta, tai eksyä avohyllyjen houkutuksesta selaamaan läpi kaikki ennen tuntemattoman lupaavan tuntuisen kausijulkaisun osat.
Vatikaanin kirjasto ja arkisto ovat vähintään käsitteenä tuttuja keskiajan tutkijalle. Roomassa sijaitsee toki myös muita arkistoja ja käsikirjoituskokoelmia, joista useat Apostolisen kirjaston varjoon jääneinä tarjoavat pelottomalle tutkijalle yhtä jos toista vähemmän tutkittua materiaalia, myös Pohjoismaita koskien. Toisaalta on myös esimerkiksi Vatikaanin säilyttämästä materiaalista painettuja käsikirjoituksia toisinaan hyödyllistä käydä henkilökohtaisesti tarkistamassa, siitä valikoivia voivat laadukkaatkin editiot olla.
Oma tutkimukseni on lähtenyt hyvään vauhtiin aiemmin saavuttamattomissa olleita julkaisuja lukien, kaikenmoisia taustatietoja syventäen, jo tuntemiani lähdetekstejä uudelleen tarkastellen ja uusia kartoittaen. Toisinaan käyn mielenkiintoisia vastaan tulleita käsikirjoituksia tarkastamassa. Luonnollisesti kaikki tarpeellinen ei löydy yhdestä ja samasta paikasta, joten monet kansallisista instituuteista, puhumattakaan erilaisten katolisten korkeampien oppilaitosten kirjastoista ovat nopeasti tulleet tutuiksi. Kuntokaan ei pääse rapistumaan instituutista kirjastoihin siirryttäessä, Rooman olosuhteisiin nähden hyvän julkisen liikennejärjestelmän kuuluessa terveisiin jalkoihin verrattuna vähemmän tehokkaisiin tapoihin liikkua kaupungilla. Lopulta on syksyiseen Suomeen verrattuna sää ollut monin verroin suosiollisempaa niin tutkimukselle kuin tutkijaa virkistäville ekskursioille ja harrastuksillekin. Tätä kirjoittaessani lokakuun viimeisenä sunnuntaina paistaa ulkona aurinko siniseltä taivaalta, ja iltapäivän lämpötila on 22 astetta varjossa.
Mukavan ja työteliään syksyn ja syystalven toivotuksin
FM Jesse Keskiaho, Rooma.
Talonpoikain laki -edition toimittaja Esko Koivusalo viittaa siihen, että Martti Ulkuniemen julkaisemattoman tutkimusaineiston perusteella vaikuttaa siltä, että Caloniuksen käsikirjoitus saattaisi olla suora kopio Martinus Olavin vanhimmasta lainsuomennoksesta, toisin siis kuin tähän asti on tulkittu. Jos tämä pitää paikkansa, se lisäisi huomattavasti Caloniuksen käsikirjoituksen merkitystä tutkimuksen kannalta. Osa Ulkuniemen aineistosta onkin tarkoitus Koivusalon mukaan julkaista lähiaikoina.
Lainsuomennosten ja suomen kielen historian tutkimuksen kannalta tämä on epäilemättä erittäin relevanttia. Mutta äkkiseltään joku saattaisi kuitenkin ihmetellä, riittääkö maassamme kiinnostunutta lukija- (ja ostaja)kuntaa jälleen uudelle kovakantiselle versiolle vanhaa lainsuomennosta. Käännöksen vanha suomi on keskimääräiselle historiantutkijalle ehkä kuitenkin monin paikoin niin vaikeaselkoinen, ettei edes kirjan erittäin tarpeellinen sanasto avaa täysin kielen koukeroita nykyihmisen ymmärrettäväksi.
Siksi uskoisin, että moni historioitsija joutuisi joka tapauksessa lukemaan Ulkuniemen nykykielistä käännöstä ja vanhaa versiota rinnakkain ymmärtääkseen pykälätekstin täsmällisen merkityksen. Tästä seuraa myös se, että kirjan käyttöarvo (oikeus)historian opetuksessa jäänee melko vähäiseksi. On vaikea kuvitella keskimääräisen opiskelijan innostuvan vanhasta suomesta tai katsovan tarkoituksenmukaiseksi tulkita sen koukeroita, kun kerran lakitekstin sisällön saa helpommin ja ymmärrettävämmin luettua nykykielellä.
Miksei siis Ulkuniemestä oteta kauan kaivattua uutta painosta sen sijaan, että taas julkaistaan uusi kovakantinen ”suomen kielen muistomerkki”? Kysymys on epäilemättä hieman kerettiläinen, ja siihen löytyy vastaus varmastikin kansallisesta tiedepolitiikasta, tavallisen rivitutkijan käsityskyvyn yläpuolelta. Kuten toimittajan esipuheesta käy ilmi, Talonpoikaiskulttuurisäätiö, joka on perustettu vaalimaan ”talonpoikaisen kulttuurin perinteitä”, on halunnut antaa autenttisen kuvan säännöistä, joilla ”kaukaisten esivanhempiemme yhteisö toimi”. Lisäksi kirjan on tarkoitus olla huomionosoitus suomalaisen lakikielen perustan laskeneelle ”maanlain ensimmäisen suomentajan työlle” sekä ”ensimmäisen käännöksen kopioijain uurastukselle, jonka ansiosta [talonpoikaisen kulttuurin?] perinne välittyi jälkipolville”.[3] Niinpä niin. Kai jokaisen sukupolven pitää pystyttää omat kansallisen identiteetin muistopaatensa! :-)
Sen sijaan Talonpoikain laki -editiosta löytyy yllättävän vähän tietoa Caloniuksen käsikirjoituksesta itsestään. Olisi ollut kiinnostava kuulla enemmän sen historiasta, iästä ja alkuperästä. Käsikirjoitus itse – ainakin kirjan sisäkannessa olevista kuvista päätellen – on selkeästi kirjoitettu ja melko helppolukuinen. Onkohan käsikirjoitusta pyritty ajoittamaan kirjoitustyylin tai käsialan perusteella? Mahtaakohan teksti olla Matthias Caloniuksen itsensä kynästä, muu aikalaisteksti vai vanhempi?
Talonpoikain laki -kirjasta välittyy hyvin kuva suomen kielen kehittymättömyydestä oikeuskielenä[4] ruotsiin verrattuna. Monet oikeudelliset käsitteet Kristoferin maanlain suomennoksessa on suoraan käännetty ruotsista. Oikeudellinen terminologia on tosiaan kehittynyt ja muuttunut sitten Caloniuksen aikojen. Tämä johtuu ennen kaikkea siitä, että Suomessa ruotsi oli käytössä 1800-luvun loppupuolelle asti käytännössä lähes yksinomaisena oikeuskielenä. Suomi on siksi nuori oikeuskieli. Suomen rakentaminen juridiseksi kieleksi sijoittuukin 1800-luvun loppuun ja 1900-luvun alkuun. Tällöin saksa vaikutti merkittävästi oikeudelliseen suomen kieleen esimerkiksi lainasanojen kautta.[5]
Koivusalon toimittama Talonpoikain laki -editio lienee siis enimmäkseen suunnattu suomen kielihistoriaa tutkiville tai oikeuskielen kehitystä harrastaville. Tässä suhteessa se on eittämättä hyödyllinen ja kiinnostava. Sen sijaan luulen, että rivihistorioitsija tai - oikeushistorioitsija tarttuu ennemmin jatkossakin jo käytössä koirankorville kuluneeseen Martti Ulkuniemen käännökseen nykysuomeksi. Jos siitä tullaan ottamaan uusi, kaivattu painos, lupaan heti ostaa oman kappaleen!
OTT Mia Korpiola, oikeushistorian yliopistonlehtori (mvs.), HY
1. Kristoffer kuninkaan maanlaki. Herra Martin suomeksi kääntämä, 1. Tukholman codex B 96, toim. E. N. Setälä ja M. Nyholm. Suomen kielen muistomerkkejä 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki, 1905; Kristoffer kuninkaan maanlaki. Suomeksi kääntänyt Abraham Kollanius, toim. Martti Rapola. Suomen kielen muistomerkkejä 3:1. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki, 1926.
2. Kuningas Kristoferin maanlaki 1442, suom. Martti Ulkuniemi. SKS: n toimituksia, 340. Vaasa, 1978;
Esko Koivusalon esipuhe, Talonpoikain laki: Kuningas Kristoferin maanlain (1442) suomennos Caloniuksen kopion mukaisena, toim. Esko Koivusalo. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 954, Talonpoikaiskulttuurisäätiön julkaisuja 1. SKS, Helsinki, 2005, s. 6.
3. Esko Koivusalon esipuhe, Talonpoikain laki, s. 7.
4. Suomi oikeuskielenä perustuu yleiskielelle niin, että kielioppi ja sanasto ovat pääosin samat. Sen lisäksi oikeuskielellä erikois- ja osin myös ammattikielenä on omaa terminologiaansa, Heikki E. S. Mattila, Vertaileva oikeuslingvistiikka. Kauppakaari, Helsinki, 2002, s. 3.
5. Mattila, Vertaileva oikeuslingvistiikka, s. 4, 184, 269-272, 275, 367-368.
